Carros

Vet att jag är urkass på att skriva, känner ingen meningen med att blogga längre och har fullt upp med allt annat som händer runt mig just nu. Skriver ju oftast om jag är ledsen eller väldigt glad, men nu är jag typ inget av de..


Något jag tänkte dra upp nu är de här med osäkerhet som helst vill göra sig påmind när man hittat en människa man känner att man inte skulle kunna klara sig utan.

Jag har ju alltid varit den som typ inte fattat ett skit varför folk ska gå runt och vara svartsjuka stup i kvarten, för att jag har haft tanken att det bara förstör ett förhållande liksom. Men har nu insett att svartsjukan egentligen kommer från osäkerhet, osäkerheten av att inte riktigt veta vars man har denna människa, rädslan att förlora honom/henne.

Trodde aldrig att jag kunde vara den personen som var såhär osäker, jag hör vad människan säger men jag kan inte ta in orden på de sättet jag hade velat göra.. Allting sitter i min rädsla över att bli sviken, eftersom de är i princip de enda som jag blir hela tiden. Men de konstiga är att jag litar på honom, men inte på andra tjejer? För jag vet ju själv hur man kan vara.. hoff, man blir ju bara knäpp genom att tänka på de här.. allt känns inte som förr, bara så jävla konstigt. orkar inte!